När jag var tio år var jag ute på en långresa i Europa med familjen. Då hade jag med mig en liten skrivbok som jag kallade för ”Resans Dagbok”. Jag hade tänkt att jag skulle skriva in allt som hände där, så att jag för all framtid skulle minnas varje detalj. Redan efter ett par dagar märkte jag vilken omöjlig uppgift jag hade tagit på mig. Efter en vecka var jag så frustrerad över att inte hinna med att jag gav upp skrivandet helt.

Känslan som jag har idag är snarlik den som infann sig på familjeresan år 1990. Hur ska jag kunna beskriva de senaste månaderna i ett par meningar här på bloggen? Dessutom på ett intressant och läsvänligt sätt? Det är ingen lätt uppgift. Men en avslutning behövs ju. Det har ett flertal personer påpekat och Markus och jag har egentligen redan sedan ett flertal veckor tillbaka försökt bolla över ansvaret till den andre. Och jag vet egentligen inte hur det till sist kom att bli jag som skulle skriva den…

Istället för att återge en alldeles för lång och detaljerad berättelse eller en utarmad och färglös sammanfattning får detta bli just en kort (känslomässig) avslutning och lite bilder. Vi ses ju alldeles snart om vi inte redan setts, och då kan vi lyssna på varandras berättelser!

Vi är tillbaka i Sverige nu. Vi har återigen förvånats av tystnaden, den gröna naturen och att det är så rent och folktomt på gatorna. Det har varit helt fantastiskt att få se och prata med alla er som vi redan hunnit träffa. Ja, hittills har allt nästan bara varit underbart med att komma tillbaka till Stockholm! Vi behöver inte längre bara drömma om att träffa de nära och kära här, eller att ta en fika med rött te och ostknäckemacka, eller varför inte grilla halloumiost i en park en sommarkväll? Allt detta som var så långt borta är äntligen nära oss igen!

Men en ny saknad har uppstått, saknaden efter ännu ett par vänner på andra sidan Atlanten, samt efter att äta chokladtapioca på söndagarna och att dricka chimarrão (mate) i parken på eftermiddagarna etc… Det var med tårar rinnande längs kinderna som jag lämnade Porto Alegre, men det är med ett leende på läpparna som jag nu bevarar de fina minnena från tiden där.

Efter vissa påtryckningar om fler berättelser tänkte jag nu överraska med ytterligare ett inlägg så snart inpå det förra. Inte för att det egentligen har hänt så mycket sen sist, men mest för att jag för stunden verkar ha en del tidsöverskott. Det är klart, jag skulle ju kunna träna på den roll som jag tilldelats i skolpjäsen, som Antigone, Oedipus dotter. Det är ju trots allt uppspel imorrn… Men, nej, det får allt bli ett inlägg istället (och Antigone har ändå inga repliker).

Här i Porto Alegre närmar sig vintern alltmer. Ja, den 21 juni inträder den närmare bestämt. Hösten började tydligen den 20 mars klockan 22:00. Det är inte ofta man har fått veta så exakt när årstiderna börjar! De retade oss här hemma i lägenheten häromdagen för att vi lyckats planera vår resa så att vi mest har varit och kommer att få vara i vinterklimat hela det här året… I svenska mått mätt så är det dock fortfarande sommar här!

Saknaden av vännerna där hemma har varit påtaglig de senaste dagarna. Och Markus är inne i den mest stressiga perioden för honom just nu med tentor, redovisningar och intervjuer, men jag ser fram emot att få mer tid med honom igen om en vecka ungefär. Som tur är har jag i alla fall, genom det fantastiska nätverket CouchSurfing (återigen!!), funnit några trevliga gorillor (obs, internskämt, man måste ha hängt med lite här på bloggen för att fatta ) att umgås med. Men tiden går verkligen fort här (här börjar den seriösa delen!) och även om det finns sådant som jag längtar hem till i Sverige, så är det mycket här i Brasilien som jag kommer att sakna. Det kan vara splittrande för ”hemma-känslan” att vara borta i sådana här perioder. Men distansen är också bra för mig tror jag, för att sätta en hel del saker i nya perspektiv. Jag hoppas kunna behålla mycket av det som jag har här, åtminstone inom mig, även när jag sedan är hemma igen.

Det är en, för oss, helt ny sida av Brasilien som vi lever i för tillfället. I den här delen av landet har jag knappast sett vare sig några gatubarn eller slumstäder. När vi har varit i Fortaleza har klyftorna och orättvisorna varit ständigt kännbara. I den här delen av landet, liksom i Sverige, försvinner den medvetenheten ofta bort. Framförallt för att vi inte umgås med några fattiga här, tror jag. Vi delar med andra ord inte deras vardag på samma sätt som vi så ofta gjort i Fortaleza. Idag pratade jag dock på msn med en av mina vänner därifrån. Han är en av dem som lyckats lämna livet på gatan helt, med hjälp av stark vilja och av Casa Esperança. Han berättade för mig hur han just nu sliter för att spara av sin lilla praktiklön för att kunna gå en halvårskurs i datakunskap efter sin praktik. Han oroar sig för hur det ska bli med honom efter praktiken. Med datakursen skulle det vara lättare att hitta ett jobb. Han frågar inte Casa Esperança om pengar, eftersom de redan har försörjt honom med mat, boende och utbildning i flera år, tills dess att han fyllde 18 år förra året. Han frågar inte heller mig om pengar. Han berättar bara om hur han har det. Vi delar lite saker ur vår vardag med varandra. Och det är svårt att göra det ibland, särskilt när man lever utifrån så olika villkor. Det skulle helt klart vara enklare att hålla sig undan, för att fly påfrestningarna som den uppenbara orättvisan för med sig. Men orättvisorna är en verklighet här på jorden. Och även fast det går att gömma sig ganska bra för verkligheten, åtminstone för ett tag, så intresserar det mig inte att leva så. Så det enda jag kan göra är alltså att möta verkligheten, och därmed fortsätta att lyssna på min vän.

Det har gått så länge sen jag skrev sist att jag knappt vet var jag ska börja… Ska jag kanske berätta om pjäsen ”kung Oidipus” som vi håller på att sätta upp i min klass, en företeelse som har lett mig till att lära känna helt nya ångestnivåer? Eller ska vi ta några fler språkanekdoter? T.ex. den om att jag äntligen häromdagen förstod att det inte är ”gorillas” (=gorillor) som tjejerna kallar varandra här, utan det är det snarlika ”gurias” (=tjejer). Eller är det kanske dags att dra några klyschor om hur fort tiden går och avslöja några av mina djupa insikter som jag fått under den här tiden..? Eller ska jag berätta om vår paradisiska strandsemester under påsken? Eller kanske om förra veckans reseäventyr tillsammans med Samme o Hinken (det var grymt att ni kom!!) i Buenos Aires och i de alpliknande miljöerna som döljer sig bara 2-3 timmar från Porto Alegre? Äh, det finns för mycket att säga… Bilderna får tala för sig helt enkelt .

Ni hade kanske väntat er ett inlägg från Markus snart och undrar kanske var han har försvunnit? Men ni behöver inte oroa er. Han finns här i krokarna i POA (jag använder visst väldigt mycket förkortningar). Som väntat så är han dock väldigt upptagen med sina studier för det mesta. Förutom kurserna så har han även fältundersökningen till sin uppsats att planera och utföra. Så vad Markus gör här borta är kanske, i alla fall på ett översiktligt plan, någorlunda tydligt egentligen. En del har dock frågat sig (eller mig snarare) vad jag egentligen har för mig på dagarna?

Mitt vardagsliv här innehåller inte lika mycket plugg, eller jag har åtminstone möjligheten att ha en långsammare studietakt. Att plugga på en tredjedels fart kan verkligen rekommenderas! För en gångs skull så hinner jag göra allt som jag vill, eller i alla fall bättre följa upp fler av mina tankegångar. Jag kan läsa det mesta av kurslitteraturen flera gånger (vilket behövs, både pga. språket och pga. att psykoanalys kan vara ganska snurrigt ibland) och ändå ha tid över till annan lektyr samt till träning, umgänge, vila och eftertänksamhet. Detta trots att jag, för första gången i mitt liv och med viss skräck, nu även har iklädit mig hemmafrurollen för den här terminen. Jag har mot all förmodan funnit att jag trivs rätt bra med dessa sysslor. När man kan göra dem i lugn och ro utan att stressa så blir de verkligen till något helt annat.

Man skulle kunna säga att jag har långsamheten som tema här. Jag hoppas att jag lyckas bevara lite av den även när jag kommer tillbaka till det höga tempot där hemma. Men i vilket fall så gör den mig gott nu…

Lugn och Glad Påsk önskar jag er alla.

I måndags flyttade vi in i den lägenhet som vi ska bo i här. Vi bor med två tjejer som, liksom vi, pluggar på UFRGS (ska bli intressant att höra era associationer till den förkortningen!). De är för övrigt supersnälla och vi trivs bra med att dela lägenhet med dem. Redan den här veckan har vi hunnit ha många intressanta pratstunder tillsammans. Känns också spännande att få prova på kollektivlivet lite. De är nog rätt glada också för att få en Markus i lägenheten som lagar mat till oss alla!

Vi har i alla fall bestämt oss för att begränsa svensktalandet till vårt rum, eftersom vi verkligen vill gå in för att lära oss portugisiska ordentligt. Inspirationen att prata portugisiska fluktuerar dock. Motgångar avlöses av framgångar. Denna vecka har Markus t.ex. fått lära sig att sluta skriva ”querida” till sina lärare. ”Querida profesora” betyder inte ”ärade lärarinna” som han trodde, utan ”älskade lärarinna”, och används inte om man inte skriver till någon som är väääldigt nära. Orden för svamp och armbågar är också väldigt lika och vi blandar ihop dem ibland, vilket såklart blir lite kul.

Jag hade mitt första psykoanalytiska seminarium idag. Läraren var fantastisk och verkar vara en oerhört sympatisk person. Eftersom vi bara var fem personer tog jag mod till mig att faktiskt delta i diskussionen, till skillnad från lektionen igår, då vi var 40 personer. Ett av de yttranden som jag gjorde verkade t.o.m. passa in i den pågående diskussionen! Det verkar som detta blir lika mycket träning på att försöka ta sig själv på mindre allvar som på att prata portugisiska .

Sedan en vecka tillbaka befinner vi oss i Porto Alegre. Det har minst sagt varit en intensiv vecka. Den kommer kanske att gå till historien (min och Markus historia åtminstone) som den stora fixarveckan…

De första nätterna här bodde vi hos Angela och Rafael, som vi träffade genom CS; Couchsurfing. De har verkligen varit fantastiskt hjälpsamma och det känns roligt att redan från början av vår vistelse här få lära känna så rara människor. På dagarna har vi hittills mest sprungit runt på stan mellan olika myndigheter och universitetet för att fixa allt som byråkratin här kräver av utlandsstudenter som oss, såsom att gå till polisen och registrera sig, fixa brasilianska ID-nummer, fixa studentkort etc. För att kunna fixa allt detta måste man dessutom ha en fast adress, eller i alla fall låtsas som att man har en . Vi fick ju, till vår stora förfäran, första kvällen i staden veta att vi inte fick flytta in i den lägenhet som vi trodde att vi skulle få hyra tillsammans med några andra studenter. Sedan dess har vi febrilt letat efter en ny lägenhet. Igår fann vi en! Fr.o.m. tisdag så kommer vi således att bo tillsammans med två andra studenter i en lägenhet endast ett par minuter från min institution och med gångavstånd till centrum! Vi ser verkligen fram emot att flytta dit. Obeskrivligt mycket. Vi är trötta på resandet nu och längtar efter mer stabilitet. Efter att vi stannat hos Angela och Rafael längre än vad vi sagt, så kände vi efter ett par dagar att det var dags att röra på sig och då hamnade vi hos Alex och Suzuki, några andra CS-medlemmar. De är softa, men vi har rätt så olika rutiner. Alex och Suzuki gjorde klart för oss redan första kvällen att de går ut varje kväll. Vanligtvis kommer de hem ungefär vid samma tid som vi går upp på morgonen. Ett par timmar senare är de uppe igen. Vi misstänker att Alex är extremt intelligent, eftersom han doktorerade vid 27 års ålder, har undervisat på universitetet i flera år, och nu har ett krävande arbete med att typ utveckla någon slags robotar (?) och ändå kan fortsätta att festa varje kväll och sova ungefär 3-4 timmar per natt… En annan filur som dyker upp här i lägenheten ibland är Chris. Han är tydligen någon slags tysk kunglighet av något slag. Ryktena säger åtminstone att han strax ska åka till São Paulo för att ta emot något pris från den tyska regeringen bara för att han är här.

Under våra långa vandringar mellan olika myndigheter etc. så har vi faktiskt börjat hitta ganska väl här i staden. Det är en mysig stad. Den påminner mer om en europeisk stad än om andra brasilianska städer som vi varit i. Vi har redan börjat trivas här. I veckan sätter studierna igång också. För egen del ser jag fram emot att bege mig in i den psykoanalytiska världen lite mer, vilket är den inriktning som dominerar här. Freud på portugisiska blir allt något att bita i för mig…!

Eftersom planet var fullt flyttades vi till business class, även kallad första klass. Inget vi efterfrågat, men samtidigt tackar man ju inte gärna nej till ökad lyx och bekvämlighet. Avancemanget förhöjde helt klart flygresan mellan San Salvador och São Paulo, med åtta timmars bitter transfer i Lima. Samtidigt kom en smärtsam insikt krypandes – klassindelning framstår inte som något problem såvida man tillhör den klass som privilegieras.

Klassklyftor är något som verkligen präglat mina intryck från Central- och Nordamerika. När materiellt överflöd och extrem fattigdom ryms i samma blickfång blir orättvisan särskilt påtaglig. Trots all påstådd utveckling verkar de flesta samhällen fortfarande vara organiserade efter ojämlikhetens princip. Det som gör det hela än mer komplext är min egen roll i det hela. Jag tillhör nämligen de rika, de privilegierade, något som blir särskilt tydligt när man befinner sig utanför västvärlden. I Sverige är jag klassad som fattig, med en månadsinkomst på 6500 kronor, varav det mesta är studielån. Men kan jag verkligen påstås vara fattig när jag har jag möjlighet att besöka stränder i Karibien som lokalbefolkningen aldrig besökt eftersom de inte har råd? Genom backpackerturismen blir de globala klassklyftorna särskilt tydliga; västerländska unga vuxna drar ner lite på shopping och krogbesök och vips så har de pengar nog att resa runt en hel kontinent. Dessa ”budget travelers” betjänas av män och kvinnor som i sina bästa år tvingas löneslava för backpackers sex dagar i veckan, endast för att få mat på bordet.

´Problemet är inte att de rika är rika utan att de fattiga är fattiga´, menar systemets förkämpar. Ändå tycker jag nog att det finns något djupt osmakligt i att 30 000 människor svälter ihjäl dagligen, trots att det verkligen inte råder någon matbrist globalt sett. Kanske är det naivt, men kunde inte bara de som har för mycket dela med sig till dem som har för lite? Dåligt samvete är såklart helt meningslöst, men kanske skulle vi fundera lite mer över det faktum att vi alla faktiskt flyger första klass.

Länge har jag, liksom många andra misstänker jag, trånat efter den där söderhavsidyllen; palmbeklädd kritvit sandstrand intill en stilla bukt av turkosblått vatten. Ofta har jag cyniskt funderat över huruvida sådana platser enbart existerar i en hårt retuscherad vykortsverklighet.

Att verkligheten överträffar dikten, eller hur man nu säger, är kanske att ta i, men visst finns det otroliga strandvyer här på ön Roatán i Karibiska havet. Den mest välkända stranden här, som också sägs vara den vackraste, är givetvis totalt ockuperad av lyxvillor och resorts för de allra, allra rikaste. Vakter beväpnade med pistoler och machetes håller pissnödiga ickegäster på gediget avstånd från de privilegierades avträde. Också Roatáns lokalbefolkning, de som vaktar på stranden, städar på hotellen och lastar av importerat vin från fartygen, får helt enkelt leta sig till andra stränder längs ön. Men trots rikedomens motbjudande ogästvänlighet, otaliga rader av identiska solstolar, dånande populärmusik och på tok för många vit-röda turister, måste man ändå medge att West Bay är otroligt vackert, så länge man tittar i rätt riktning och håller för öronen.

Det är emellertid bra mycket trevligare att befinna sig under vattnet i dessa trakter. Drar man på sig ett snorkelkit så kommer man nämligen bort från alla andra människor och direkt in i en helt annan värld. Denna alternativa värld erbjuder färggranna koraller, spektakulära undervattensgrottor samt mängder av undervattensdjur i alla tänkbara storlekar och färger. God sikt och ett välbevarat korallrev gör snorklingen, och även mer konventionell dykning förmodar jag, makalöst bra.

Idag tar vi lokalbussen två timmar bort från vår bostad, en liten Bungalow belägen i den mer backpacker- och dykningsorienterade turiststaden West End, och kommer till andra änden av Roatán. Här ligger en liten stad byggd på pålar vid strandkanten intill mangroveträsken. Båt är enda transportmedlet i Oak Ridge. Vi tar en vattentaxi runt i staden, genom mangroveträsken, och sedan vidare ut i den karibiska övärlden. Förtäring av matsäck på en obebodd ö, vilken på alla punkter uppfyller söderhavsidyllen, sedan stopp för snorkling på vägen tillbaka. En lyckad dag helt klart.

Antigua i Guatemala var ungefär som San Cristóbal i Mexico fast lite varmare, lite dyrare, lite vackrare och med ännu lite fler backpackers.

Antigua är belägen mellan ett par vulkaner. En av dessa är aktiv, men det är förbjudet att åka dit eftersom den är så oberäknelig och kan spotta ur sig lava lite när som helst och hursomhelst. Vi måste erkänna att vi föll för frestelsen och gjorde en turisttur till en annan aktiv vulkan i närheten, som tydligen ska vara mer jämnläckande. Förutom den extremt hysteriska upplevelse som detta innebar, då c:a 200 turister hade vandrat upp på vulkanen och sprang i sicksack omkring varandra för att kunna grilla marsmellows på lavan eller hitta en vinkel att fota den på bästa sätt, så var detta även en enormt spännande upplevelse. Det var ett spännande äventyr både att vandra genom helt förkolnade kullar som drabbats av större utbrott ett par år tidigare och att sedan stå ett par meter från rinnande lava.

Det som förgyllde vår vistelse i Antigua allra mest var ändå det underbara lilla hostel som vi hittade att bo på där. På ”Place to Stay”, som ligger lite i utkanten av Antigua och ägs av Raoul, blev vi varmt välkomnade av både personal och gäster när vi anlände på onsdagskvällen. Raoul förklarade att han på sitt hostel ville skapa en annan atmosfär än den som är på många andra hostel i staden. Det avstånd som så ofta uppstår på turistiga platser mellan backpackers och lokalbefolkning existerade knappast innanför väggarna på ”Place to Stay”. Det var t.o.m. svårt att avgöra vilka som egentligen var personal och vilka som var gäster, eftersom det var så lätt att få kontakt med alla som var där. Vi kunde inte hamnat på ett bättre ställe!